Gardiner för fulla maskiner

Javisst!
Idag har jag och min kompetenta mamma (tur att hon var med! Det fina betyget jag kammade hem i syslöjd i nian är jag kraftigt oförtjänt av – och då överdriver jag inte ens) sytt gardiner till min sovalkov på RCN.
Vi sydde även ihop en bonad som ska figurera nattduksbord, inne i alkoven.

20150713_143954 20150713_170708 20150713_202609 20150713_144613
För varje förberedelse, varje *check* på ”att-göra”-listan, känns det så mycket mer verkligt. Så mycket mer påtagligt.
Och lite tryggt känns det ändå; för vad som än händer, kommer jag ha ett fantastiskt mysigt kryp-in. Det tackar vi IKEA-tyg, en händig kvinna och min katt (han drog sitt strå till stacken också, må jag säga), för.

Kram!
sign_black

38 dagar kvar

Idag är det 38 dagar tills jag flyttar.
Trettioåtta dagar.
Låt mig ta en minut för att låta den informationen falla på plats.
Hittills har dagarna passerat näst intill obemärkt sedan jag fick beskedet, och jag misstänker att dagarna framför mig kommer att försvinna lika fort. Den insikten har försatt mig i ett tillstånd av känslomässigt kaos. Det är som en skål nudlar av olika känslor. Den ena nudeln kletar fast och leder till en annan, som i sin tur har fäst sig vid en tredje… Glädjen leder till exaltation, som leder till rädsla, som leder till sorg, som i sin tur leder till en väldig massa andra känslor, och mitt i alla nudlar av emotioner sitter jag och försöker få någon form av rätsida på det hela.

Jag är fantastiskt tacksam och lycklig. Förväntan går mig upp över öronen och jag kan inte bärga mig. Jag längtar efter att få sätta mig på bussen och dundra över landgränsen mitt i natten mot 200 främlingar från hela världen att lära känna. Aldrig har jag varit så exalterad inför något som jag är inför det här. Det är obeskrivligt.

Å andra sidan är det smärtsamt att tänka på det. Att längta efter att dessa 38 dagar ska passera. För att sätta sig på den där bussen innebär också att jag ska dundra över landgränsen bort ifrån min familj, mina vänner och allt jag tagit för givet här hemma.

Jag tror att nya utmaningar är bra. Jag tror att det är sunt att omvärdera och omstrukturera sina vanor. Och jag tror att det här kommer att vara en helt otrolig upplevelse som inte kommer kunna mätas med något annat.

Klara Eriksson (kika in på hennes blogg), som är min svenska andraåring, sa vid ett tillfälle: ”Ibland måste man offra saker, för att kunna vinna något mycket större”. Och med det avslutar jag det här inlägget. Jag hade helt enkelt inte kunnat säga det bättre själv.

Untitled_Panorama1

Japp. Dit^ ska jag flytta. Förstår ni varför jag skriker av glädje inombords? Creds: Sara Löwgren

sign_black