Gott och Blandat

Glad Söndag på er!

Dess veckor har jag gjort lite blandat. Var instruktör för en utbildning i första hjälpen som alla förstaåringar på skolan gick (den som jag själv även deltog i förra året), har varit på ännu lite fler turer upp i bergen och sett på utsikten. Men det har även börjat bli en hel del studier. Om två veckor har vi övning till slutexamen, vilket betyder att vi gör ett slutprov i varje ämne. Detta har vi andraåringar börjat plugga ganska intensivt inför. För att vara helt ärlig känns den faktiska slutexamen inte längre så distanserad, vilket både känns extremt skönt men förstås även pirrigt och skrämmande.

Hur som helst,
Den här terminen (den sista någonsin) har jag lovat mig själv att ta vara på allt det där andra. Det som inte innefattar att stirra djupt ner i en saftig bok, utan istället handlar om vänner och miljön jag bor i. Därför har jag (som nog framgår av bilderna) tillåtit mig självatt bara ha roligt också och njuta av gott sällskap och sjuka vyer.

Hoppas allt är bra med er!

received_1497286726957892
Som kursledare för första hjälpen hade vi otroligt roligt med att sminka snuskiga brännskador och sår för våra förstaåringar att behandla. 
received_1497286783624553
Tess (rumskompis från Nederländerna) var i behov av första hjälpen.

Tre bilder från en fantastisk hike med Vemund:
20170127_120046 20170127_115942 20170127_120353


Och lite andra hike-bilder: 

received_1507866522566579 received_1507866515899913 received_1507866512566580

 

Puss och kram!

sign_black

Första veckan avslutades med vinterns ankomst

Första veckan har nu gått. Det känns skönt att vara tillbaka i rutinen och jag tycker verkligen om livet här på RCN. Det är ständigt mycket på agendan och intensiteten är väl omkring 20 gånger så hög som den hemma i Sverige (åtminstone den hemma under jullovet), men det är det som är roligt. Konceptet av att vara uttråkad går inte riktigt att applicera här.

Trots mycket sömn var jag i fredags slutkörd. Det märks att jag vant mig av vid det höga tempot under min månad i Sverige. Därför spenderade jag helgen med att i lugnt tempo plugga inför proven den här veckan, umgås med vänner och hinna ikapp mig själv. Men då snön kom i fredags och la sig och sitt ljus över oss (till den här annars så brutalt mörka delen av världen såhär års), var jag självklart även mycket utomhus och njöt av den.

Här är lite bilder från hur vi har det just nu:

16003202_1376552999076409_3308759497344833294_n 16003221_1373878169343892_1327718023718315357_n
Foton tagna av Edmund Cluett.

Och lite bilder från min kamera:
20170116_092219
Imorse efter första lektionen. Ljuset var helt magiskt!

IMG_4485 IMG_4493
Massor av snö! Vi fick oss en riktig snö-hike igår. Vi pulsade genom snön upp på en bergtopp och blev kvar länge, länge i solljuset där uppe. Det hade en rent helande effekt.

Generellt sett har jag fått mig en väldigt fin start. Det känns mycket lovande inför den här terminen (den sista!) och jag känner på mig hur den kommer springa iväg. Därför ska jag verkligen försöka hålla mig kvar vid sådana stunder som den på berget igår – de stunderna då det känns som om tiden helt stannat och man bara är ett med sig själv och allt runt omrking. De stunderna då varken tid, stress eller någon annan form av press tycks existera.

Jag hoppas ni finner dem emellanåt, ni också. De är värda att ta vara på.

Ha det så fint!

sign_black

Nytt år – sista terminen påbörjad

Hej hallå!

Förra terminen blev snabbt väldigt upptagen, vilket kan ses på bristen på blogginlägg. Det var den akademiskt (och emotionellt) tuffaste såhär långt. Andraåringarna åkte hem på jullov med stora påsar under ögonen, gråskiftande hy och med ekande tomma energibrunnar. Tillbaka är vi nu allihop, med sprudlande utstrålning, glittrande ögon, glädje för att återförenas och lättnad, sorg, spänning, förväntanoch förvirring över att återvända hit för sista gången.

Jag håller skrivandet kort och låter bilderna tala. Gott nytt, folkens! Må 2017 bli ett fint år för er alla!

Screenshot_2016-09-02-22-37-02
Hur vi under tredje terminen blev påverkade av IB (alltså programmet vi läser).

14585572_1088036731292312_220216151_o
Men lite skogsturer hann vi allt med. Här är Yehya (Libanon), jag och Nikita (Vitryssland) på hike en solig dag i sen november.

14807997_1388678147818751_1241326623_o
Ibland får man impulser. Här fick jag, Amanda och Vemund den strålande idén att cykla till Førde, ungefär 60 km en väg. Vi sov på lyxhotell och levde storstadsliv en helg. Fantastisk kontrast till RCN.

IMG_1038
Ännu en tur med brudarna. Alberte (Danmark), Johanne (Norge), Linnea (Sverige), jag och Amanda (Åland). En solig och skön 1:a december.

15370000_1325601884171521_5086349628447476092_o
Julen kom även till Flekke. Här är mitt rum från julmiddagen.

IMG_8310
Petter (Sverige), Helen (Tyskland), Amanda (Åland), Ravi (USA) och jag. 

Mitt jullov var helt fantastiskt. Hade mycket tid till att bara vara med familjen och speciellt min syster, men även att träffa en massa vänner och komma ikapp med allt som hänt hemma.

IMG_7377-768x512
En mysig julkväll hemma.
 Snapchat-1491716409437639455
Firade nyår hos min kära.

20170106_113314
Vi var på en massa skogsturer under lovet, jag och Vemund. Hemskt härligt!

received_1228069167285665
Och här åker vi mot RCN…

Återigen:
Gott nytt år till er alla!

sign_black

Tillbaka

Tillbaka på campus och tillbaka till bloggandet.

I fredags satte jag mig på tåget från Oslo till Bergen efter att ha spenderat två (helt fantastiska) veckor hos pojkvän Vemund på deras äppelgård. Genom dalar och över berg for vi för att sju timmar senare möta upp våra co-years (alltså vår årskull som vi gick med förra året) i Bergen. Det var en återförening som gav talan åt kärleken oss alla emellan. Tårar, kramar, öronbedövande skrik och skratt i timmavis klargjorde hur mycket vi alla saknat varandra.
Lördagen spenderades som turister i Bergen. Vi åkte upp till Ulriken, gick på muséer, kollade på kyrkor och åt pizza. Vid 18 satte vi oss i bussarna som tog oss hem och när det så småningom börjat skymma körde vi förbi vår matbutik (också känd som byn Flekke) och in bland studenthusen. Med vår (alldeles extremt tilltagna) packning tog vi oss alla till våra respektive rum för att packa in oss och krypa till kojs.
Söndagen använde jag till att packa upp allt, dekorera mitt hörn och umgås med folk. Sent på kvällen anlände bussarna med förstaåringar, och det kändes surrealistiskt att dena gången så på andra sidan spektaklet av andraåringar som slår på bussrutorna, skriker efter sina rumskompisar, spelar hög musik och tjoar. Jag var den som slog, skrek och tjoade utanför bussarna och inte den som satt förskräckt och nyanländ inuti.
Måndag och tisdag gick ut på att bekanta sig med alla nya ansikten och namn, inklusive ha en väldig massa möten om hur viktiga vi är och vilket ansvar vi nu bär för våra nya familjemedlemmar. Idag har jag hjälp till i Care Centre hos sjuksyster som First Aider i tuff overall och regningt väder.

I mer generella termer:
Mitt rum är jättebra. Jag bor med tre andraåringar (vilket gör oss till det enda rummet på campus som bara är andraåringar). Det beror på att vi har status som ”Gender Neutral” rum, alltså neutralt vad gäller kön och sexuella läggningar. Vi är inte ”renodlat tjejrum”. Troligen kommer en förstaåring fylla den femte platsen vid tillfälle, men eftersom lärarna inte vet hur de ställer sig till vårt rums status kan de inte placeras här utan vidaare diskussion. Just nu är vi i alla fall jag, Nagisa (Japan), Tess (Nederländerna) och Kaaka (Grönland).

Det känns underbart att vara tillbaka. Det känns mer som hemma nu när man bott här ett tag och mer liksom vant sig vid koncepten och hur allt fungerar. Att få lära känna hundra nya är också fantastiskt. Ytterligare historier att få ta del av och ännu fler perspektiv att införa i diskussioner och konversationer. De verkar nöjda hä, de också, och jag tror att året framför oss kommer att bli underbart.

20160823_193655
Mitt hörn…

image5
First Aiders i tjänst…

Hoppas ni alla haft en go’ sommar och att skolstarten/starten på jobbet/starten på hösten tar väl hand om er. Kram!

sign_black

Med näsan full med snor, skall allt ner i lådor

Egentligen hade titeln räckt alldeles utmärkt….

RCN drabbades av en akutförkylning häromdagen. Hela skolan fick helt plötsligt en snorproduktion tio gånger den normala och i snörvel-kör går vi nu mot sista dagen av lektioner (imorgon!).

Denna veckan sker inte sådär väldigt mycket egentligen. Eller tja. Det är väl sant om man bortser från det gigantiska projekt som ”packning” innebär. Allt ska ner i lådor, bort till förvaring, husen skall rengöras, och tankarna ska samlas ihop till en fridfull bukett i skallen. Kanske är det sistnämnda det svåraste att faktiskt komma till med. Det är mycket känslor, MASSVIS med längtan och sentimentalitet. Det är en lite spretig blomster.

Igår hände något brutalt. Vi hade en brand i ett av studentrummen. Larmet tjöt så trumhinnorna gick och gömde sig och vi alla sprang till uppställning uppe på kullen över student village. Mitt i allt kom en lärare och ropade ”Två First Aiders!” varpå jag och Sara-Estelle fick springa ner igen (jag barfota, både med andan i halsen, adrenalinet pumpande och inställningen att ‘Vi må ha glömt det mesta sedan vi fick kursen i februari, men agera professionellt!’) för att ta vara på vår klasskamrat som var i panik över att hon tagit sig ur rummet som brann men att hennes två vänner var kvar inne i branden. Här någonstans i berättelsen redde vi ut att det hela var en simulation för att testa skolans responser. Tills sent in på kvällen trodde  resten av elevgruppen att det varit på riktigt och om det inte varit för små, små detaljer, så hade vi nog också köpt det hela vägen. Jag menar, det var ju fullt pådrag med brandbilar, brandmän, ambulanser, sjukhuspersonal och förvirrade lärare. Det var en perfekt övning av första hjälpen och jag är glad att jag fick chansen.

I helgen är det På Flukt dygnet innan vi åker. Detta är en flyktingsimulation där vi kommer gå runt i grupper och uppleva det som flyktingar kan stöta på när de flyr. Det ska bli väldigt intressant. Vi lär gå väldigt långt, äta väldigt lite och inte veta varken var vi är, vad som händer eller vad som kommer att ske. Jag hoppas verkligen vi får känna det. Känna rädslan. Känna tröttheten. Hopplösheten.
Men det är klart, det är inte ens i närheten av vad verkligheten spottar i flyktingars ansikten.

Sedan på söndag kväll tar jag mitt pick och pack och far hem. Och det var väl ungefär det för det här året. Jag vill inte finna ord för vad det varit. Vad jag känt. Hur det hela har förändrat mig. Nej. Det finns inga ord som gör det här stället rättvisa. De räcker helt enkelt inte till. Ni får föreställa er något så fantastiskt att ni blir alldeles varma i kroppen. Så tar ni det gånger två. Voila! Där här ni något i närheten av RCN. Kram!

sign_black

In i det sista

Det är dags att ta en paus från pluggandet och bloggen liksom kallade på mig.

Imorgon drar den stora examens-veckan igång. Alla mina slutprov för första året blir avklarade. Helgen har spenderats med näsan i skolböckerna och jag börjar känna mig varm i kläderna. Säker vore att ta i, men jag skulle åtminstone vilja säga att jag nu gjort vad jag kunnat.

Annars har det i veckan varit lite möten med diverse olika organisationer och överheter, i vanlig ordning, blandat med träning, soldyrkande och plugg. Det har gått fint, men sommarens så ljuvliga fingertoppar drar mig lockande i håret och jag längtar ihjäl mig efter att få släppa allt vad skola heter och bara ge hela mig åt sommarledighetens härlighet. Det kommer göra gott i varje liten cell av mig.

Och att återse min kära familj, mina vänner, mina djur, mitt hem (det som inte kallas RCN)… Gud. Enbart tre veckor kvar. AAAAH!

Men faktum är att det också innebär EN vecka tills andraåringarna fått sina diplom och farit sin kos. Det gör mindre gott, kan jag säga. Det är förvisso livets (RCNs) gång, och det måste vi helt enkelt acceptera, men det känns trist att halva familjen lämnar oss så snart.

Nu återstår att skriva en bunt slutprov med min finaste handstil och de hjärnceller som kvarstår, att rödgråten vinka av mina bröder och systrar, att fara på upptäcktsresa med mina co-years till en ö (som en skolresa), att packa ihop alla ägodar jag har här, att sätta mig på nattåget mot Oslo och därefter… Därefter ska jag återförenas med min familj och ge min hjärna (som på senare tid börjat anta formen av ett russin) och kropp en tre månaders time-out.

Hallelujah. Hem till detta ska jag:

_MG_0489
Saknade vänner…

2015-05-14 15.36.41
Jag upprepar: Saknade vänner. (Som djurmänniska har jag verklig abstinens)

20150621_122500
Hem til min kära famillj. Här ser vi min mor som stickar. Har saknat andan i vår familj: Löwgren Hittar Lösningen.


20150804_215802
Min syster och min närmsta vän. Snart. Snart. Snart…

Hoppas ni har det bra! Och jag förutsätter att du som läser är min släkting (bara rent realistiskt sett…), så jag kan väl också tillägga: VI SES SNART!
Kram
sign_black

Med huvudet först rätt in i exams

Hej hallå!

RCN är regnbågar och skönhet. Det är skratt och eufori. Det är kulturdelning och lärdom. Det är något jag aldrig ångrat. Det är helt underbart. Men ibland är det inte det.
Förra veckan är mitt första, enda och goda exempel.

Det var massa faktorer som gjorde att den veckan helt enkelt inte gick friktionsfritt.
– Det var extremt mycket aktiviteter utanför skolan som jag som activity rep är ansvarig för. Exempelvis så arrangerade jag ihop med Katrine (Danmark) och Amanda (Åland) ett yoga-event. Vi hade även fjord-og-fjell-competition vilket är en tävling mellan husen där man springer runt på campus och gör en massa olika aktiviteter för att samla poäng. Jag höll i en av stationerna där. Vi förberedde också inför Leanard Cohen konserten som jag spelade i helgen. Utöver detta var det i tillägg i vanlig ordning EACs och house event.
– Det hettade till i det akademiska och jag hade många inlämningar och prov, vilket i kombination med att inte ha tid att plugga blev ett stort stressmoment.
– Jag var sjuk. Det talar för sig själv.
– Jag kunde inte sova. Sömnbrist gör mig emotionellt instabil, varför varje litet hinder kändes som en käftsmäll.

Ni förstår. Veckan var tung.

Men helgen räddade. Jag tog två långa sovmorgnar med min älskade, var på May Day Hike (vilket är en hike upp på Jaerstadheia med alla förstaåringar), spelade en väldigt lyckad konsert (arrangerad av musik-gruppen jag förut var med i) och hann ta igen plugget. Som honung i teet blev jag även frisk. Nu står jag åter på fötter med skelett inuti och känner mig stadig.

13076512_1140238309374547_8761552722116510815_n
Alla tappra vandrare. Vissa var på hike för första gången, men det hindrade inte någon. Vi tog oss till toppen i gott mod.

20160501_130217
Mitt älskade SWEDEN HOUSE!

20160501_141727
Sällan har jag känt mig så svensk. Iklädd fjällräven och 8848 stod jag uppe på en bergstopp med blont hår fladdrande tillsammans med den svenska flaggan. Jajamen.


20160501_134011
Jag var teamleader för ett av lagen. Här har ni oss. Vi var råa rakt igenom.

Veckan som gick var inte kul. Det var kämpigt. Jag längtade hem, saknade en moders famn, ville bara gömma mig undan och vila. Men jag värdesätter den enormt. Den fick mig att inse hur lycklig jag är som aldrig känt såhär innan, att jag inte är odödlig (att jag också måste sätta gränser för att överleva i det långa loppet) och att jag är omringad av helt fantastiska vänner som ställer upp även för en purken, ledsen, grå sjukling.

Imorgon skriver jag min första tenta. Det är en litteraturanalys i svenska. Det kommer nog gå bra. I övrigt pluggar jag mest på egen hand den här veckan, inför resten av tentorna som knackar på min dörr. Men ännu får de hålla i hästarna. Lite mer tid har jag allt på mig.
Jag är inte nervös. Jag tror jag har grejerna under kontroll.

Vad ni än tampas med dessa dagar, hoppas jag att ni känner att ni har kontroll ni också. Puss och kram!
sign_black

Holi – 2016

I lördags målades campus invånare i regnbågens färger. Med indisk musik strålande ur högtalare, sol, vind och fjordvatten antog vi alla samma skepnad – täckta i färg kastade av kärlek. Vad var det frågan om? Jo, det var dags för Holi.

 

Holi är en indisk högtid där man kort och gott kastar färg på varandra. Färgen är spridd av kärlek och man målar på de man bryr sig om.

Nere vid fjorden hade vi först ett antal bollywood-framträdanden (vilket alltid är lika roligt att se på), för att sedan gå över till vatten- och färgkrig. Fjordvatten som for i luften och temperaturen som tappert släpat sig över nollstrecket bidrog båda två till mycket knottrig hud och hackande käkar, men väl värt var det. Hela grejen var minst sagt fantastiskt.

 

Klara Eriksson ska ha Creds för alla bilder. IMG_1783 IMG_1705 IMG_1684 IMG_1617 IMG_1583 IMG_1560

 

Hoppas allt är bra hemma. (Obs: 41 dagar till sommarlov!!) Kram!sign_black

Våren tog sig även hit

I dalen mellan de stolta bergen,
där snön nyss skylde backen,
återstår bara fotspår – vita i färgen,
vitsipporna står raka och det är liv i myrstacken.

Nåväl, jag är ju inte någon poet heller.
Vad som sägas vill: våren har hittat till Flekke!
Solen värmer våra kinder (för oss skandinaver står det i perfekt correlation till osunt röd-bränt skinn, men det är lite så det ska vara i april) och den ljumna vinden som drar över oss känns som sammet i själen.
Det är konstigt hur påverkad man faktiskt blir av vädret, men denna våruppvisning gör mig lycklig. Allt känns så signifikant mycket enklare. Innan jag kom till Flekke (där det tenderar vara grått för det mesta) insåg jag aldrig hur smittsam solen är – den skiner, och jag finner mig själv göra detsamma. Inte så att jag blivit så väldigt påverkad av det lite mindre färgsprakande vädret (jag är ganska stabilt positiv och glad), men det är helt enkelt en kick när våren kommer på det här sättet.

Sedan sist har jag fått mina mars-betyg (vilka kändes stormbra!), haft lite inlämningar, socialiserat, tränat, skrivit prov, ätit, pluggat och blivit utvald till activity rep. i mitt hus. Detta innebär att jag kommer stå för att organisera aktiviteter både inom huset, men även för hela campus. Hur kul låter inte det? Jag är enormt taggad!

Livet är jättefint, för att fatta mig kort. Just den senaste veckan har jag haft ett sådant extremt sug efter sommarlov och att vara med min familj, mina släktningar och mina vänner hemmavid. Det beror troligen på att vårpyssel för mig associeras med trädgårdsjobb hemma med familjen, kaffe bland vitsipporna med morföräldrarna, lekar ute med kusinerna och att helt enkelt leva livet som jag levde hemma. Men att uppleva vår på RCN är en kategori av lycka i sig självt, det också. Och att se allt liv på campus, alla som sitter i solen och pluggar, äter ute, socialiserar i gräset; det är… vackert.

20160407_141747
Selfie med Blessing (Zimbabwe, selfie-drottningen), mig och Edwina (Namibia).

Jag hoppas solens armar nått er också, och att den omfamnar er med samma värme som den nu håller oss. Ha det fint! Kram
sign_black

God Påske! som vi säger i Norget

Det lider mot slutet av påsklovet och det känns vemodigt. Inte nödvändigtvis för det att jag går tilbaka till studierna, utan mer för det faktum att det är 70 dagar kvar av mitt första år här. Det gör mig lite smått förkrossad. Herre mitt fluffiga hår, vad tiden har fått stora fötter och långa ben. Den rent av galopperar förbi.

Men ett väldigt fint påsklov har jag i alla fall haft. Det har innefattat många lata morgnar i sängen, en hel del uppsats-skrivande och mycket annat. Dag för dag:

I onsdags då vi just fått lov hälsade solen på med värme och behag. Anamma Sommaren! utropade vi sol-törstande  norska kustbor och drog i all hast till med BBQ kväll nere vid fjorden. Då vi faktiskt började hade solen gått ner och temperaturen var 5 grader, men det är principen, tanken, viljestyrkan, som räknas och det kändes riktigt somrigt med doften av grill.

Screenshot_2016-03-24-10-34-20

 

I torsdags spenderade jag hela dagen i chill-tillstånd. En liten jogg blev det, men annars var det verkligen vilostämpel på den dagen. På kvällen lyxade jag, Vemund (Norge), Roche (Kanada) och Nikita (Vitryssland) till det med den (okej, för att vara ärlig: de tre enoooormaste) godaste av pizzor. Tema extra allt med fruktsallad, yoghurt, choklad och granola till efterrätt. Fick bli benen högt efteråt för att inte tuppa av, men gode värld vad det satt fint.

I fredags var jag på hike med Yehya (Libanon) och vi klättrade i träd – olyckligtvis valde vi inte med så värst mycket omsorg, och vi insåg lite för sent att vi tagit oss högt upp i ett ruttet träd. Grenar föll hej vilt och jag lyckades fånga på bild hur Yehya antar formen av en koala för att liksom anpassa sig bättre till vårt nya habitat. Smart kille, det där.

20160325_170151
Koalan Yehya…

I lördags åt vi isländska påskägg och jag åt middag med Tess familj som var på besök. Påskägg blev det där också, så lite firande av traditionell påsk blev det i alla fall.

12928236_1171601136183808_3989648957322566992_n 6161_1171601126183809_6342191567188083661_n

I söndas var det art exibition (där andraåringarna ställer ut hela sina kollektioner av verk), vilket tog mig med storm. Sikka konstnärer vi har på det här stället!

Idag var jag på en ganska rå hike med Vemund. Vi improvisations-klättrade runt bland bergen i närmare fem timmar och blev dränkta i Flekkes härlighet av väder. Men roligt var det, och adrenalinkicken av att helt ogenomtänkt klampa runt på svinbranta klippor som vätter rakt ner i fjorden var total. Det var fantastiskt, minst sagt.

Som avslutande God nyhet är jag intagen till First Aiders Team i min årsgrupp. Så tre timmar per vecka ska jag öva First aid och sluta med ett flott diplom. Är så exalterad!

OBS: SWEDEN HOUSE
12418062_1167044966639425_7673459962031705250_n

Jag hoppas att ni haft en skön påskhelg också. Kram!