Med näsan full med snor, skall allt ner i lådor

Egentligen hade titeln räckt alldeles utmärkt….

RCN drabbades av en akutförkylning häromdagen. Hela skolan fick helt plötsligt en snorproduktion tio gånger den normala och i snörvel-kör går vi nu mot sista dagen av lektioner (imorgon!).

Denna veckan sker inte sådär väldigt mycket egentligen. Eller tja. Det är väl sant om man bortser från det gigantiska projekt som ”packning” innebär. Allt ska ner i lådor, bort till förvaring, husen skall rengöras, och tankarna ska samlas ihop till en fridfull bukett i skallen. Kanske är det sistnämnda det svåraste att faktiskt komma till med. Det är mycket känslor, MASSVIS med längtan och sentimentalitet. Det är en lite spretig blomster.

Igår hände något brutalt. Vi hade en brand i ett av studentrummen. Larmet tjöt så trumhinnorna gick och gömde sig och vi alla sprang till uppställning uppe på kullen över student village. Mitt i allt kom en lärare och ropade ”Två First Aiders!” varpå jag och Sara-Estelle fick springa ner igen (jag barfota, både med andan i halsen, adrenalinet pumpande och inställningen att ‘Vi må ha glömt det mesta sedan vi fick kursen i februari, men agera professionellt!’) för att ta vara på vår klasskamrat som var i panik över att hon tagit sig ur rummet som brann men att hennes två vänner var kvar inne i branden. Här någonstans i berättelsen redde vi ut att det hela var en simulation för att testa skolans responser. Tills sent in på kvällen trodde  resten av elevgruppen att det varit på riktigt och om det inte varit för små, små detaljer, så hade vi nog också köpt det hela vägen. Jag menar, det var ju fullt pådrag med brandbilar, brandmän, ambulanser, sjukhuspersonal och förvirrade lärare. Det var en perfekt övning av första hjälpen och jag är glad att jag fick chansen.

I helgen är det På Flukt dygnet innan vi åker. Detta är en flyktingsimulation där vi kommer gå runt i grupper och uppleva det som flyktingar kan stöta på när de flyr. Det ska bli väldigt intressant. Vi lär gå väldigt långt, äta väldigt lite och inte veta varken var vi är, vad som händer eller vad som kommer att ske. Jag hoppas verkligen vi får känna det. Känna rädslan. Känna tröttheten. Hopplösheten.
Men det är klart, det är inte ens i närheten av vad verkligheten spottar i flyktingars ansikten.

Sedan på söndag kväll tar jag mitt pick och pack och far hem. Och det var väl ungefär det för det här året. Jag vill inte finna ord för vad det varit. Vad jag känt. Hur det hela har förändrat mig. Nej. Det finns inga ord som gör det här stället rättvisa. De räcker helt enkelt inte till. Ni får föreställa er något så fantastiskt att ni blir alldeles varma i kroppen. Så tar ni det gånger två. Voila! Där här ni något i närheten av RCN. Kram!

sign_black

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>